Nä, det här tar vi bort... Folk blev så gaggiga... Uppenbarligen vet andra så mkt bättre så jag låter dom berätta hur saker och ting ser ut istället

Nu vill jag verkligen tatuera mig igen..

Så, Patrik, pallra dig hit och fyll min sköna kropp med bläck!!

Det är enda sättet för mig att få färg.. Å det vet snuttan..

Sen bärsar vi ner oss å ljuger resten av helgen.. Spottar snus och rättar till pungen och är ärkemanliga... Baxa hit gumpen nu gubben!

Det var ett bra tag sen nu som man lirade på riktigt.. Undrar om man skulle börja igen.. Problemet är ju bara det att om man inte håller  igång regelbundet så blir man ju precis värdelös.. Så där lätt att köra på av sig själv numera... Jag har inte skrivit nåt på över tre år heller och det finns la en anledning till det kan jag tro.. Fan, det som var mitt liv förr i princip... Känns just nu relativt meningslöst.. Man vill ju åstadkomma något med det hela men just nu tycker jag att det finns de som gör det så mkt bättre så varför lägga ner energi? Så har jag förvissp tyckt och tänkt sen jag skaffade mig ett realistiskt tänkande men samtidigt har där funnits en glöd och en kärlek jag inte känt på många år.. Inte sedan innan jag arbetade med musik faktiskt.. Jag känner varje kväll numera att jag är i valet å kvalet om jag ska slå sönder varenda gitarr jag äger bara för att vara tvungen att gå vidare och syssla med något mer lukrativt som t.ex fortsätta att gå till ett jobb utan framtidsförankring.. Eller om jag ska satsa på det igen och återigen göra det till mig så som det en gång var.. Tyvärr finns det inga pengar i det bara och pengar behöver jag för att kunna se till att min dotter klarar sig... Å till öl och snus så klart.. En komplex fråga för utan musiken känner jag mig borttappad men med musiken känner jag mig värdelös.. Man har ett samhällsansvar och det tar jag inte om jag inte jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar och jobbar... Det är värdelöst att lyckas med nånting i det här jävla jojolandet.. Man kan ju heller inte bara lägga sig ner och hoppas att allt löser sig för ska man ha nåt gjort får man tamejfan se till att göra det själv! Och folk som säger sig vilja hjälpa till.. ja du.. Med vad? Ska ni gå till jobbet åt mig när kroppen värker så mkt att jag önskade att jag bara kunde falla från höga höjder? Ska ni passa min dotter så jag får ett socialt liv bland indolenta jävla pack på den köttmarknad ni kallar krogen, när enda anledningen till att jag går upp på morgonen är för henne? Ska ni fortsätta gagga på mig om att gå till läkaren när jag bott på sjukhus i princip hela tonåren utan att få någon klarhet i saker och ting? Ska ni hjälpa till med saker som jag borde klara själv och därmed bli beroende igen av folk när jag är 25 år gammal? nä, hjälpen kan ni behålla.. Den enda frågan är... Är det lönt eller inte att återuppta gitarren och ge den liv igen?